Emuriakin betyder ”Den bortglömda byn” på turkanaspråket. Trots att den ligger helt nära Lokichoggio, en stad i norra Kenya som under lång tid varit bas för omfattande hjälpinsatser i regionen, lever dess cirka 400 invånare i stor fattigdom. De tycks bokstavligen bortglömda av både omvärlden och sitt lands regering.

Normalt är Turkanafolket boskapsskötande nomader i ett vidsträckt landskap runt Turkanasjön. På grund av klimatförändringar med svår torka som följd tvingas många av dem nu bosätta sig nära större städer och byar i jakt på vatten och mat.
Under våren 2008 arbetade Birgitta Arnlund, som undervisar i engelska på Hannaskolan i Örebro sedan 8 år, och hennes man KeA i Loggishoggio på uppdrag av missionsflyget MAF . Där fick de möta många inspirerande människor med vilja och ambition att bygga upp sitt samhälle.
En av dessa eldsjälar är pastor Francis, som tog med Birgitta till turkanabyn Emuriakin. Birgitta blev väldigt tagen av det hon såg under sitt besök i byn. Det fanns brist på det mesta – mat, vatten, mediciner, skola med mera. Kvinnor och barn lever under mycket svåra och pressande förhållanden.
Men pastor Francis, som själv är turkana har bland annat inspirerat kvinnorna att bilda en kvinnogrupp med ambition att ge stöd och utvecklingsmöjligheter. Tillsammans med några duktiga medarbetare och med pengar utifrån startades ett ”kycklinguppfödnings-projekt” och tio latriner byggdes i byn under våren 2008.
Det som tog tag i Birgitta mest var barnen som hade skola under trädet. Hon berättar:

”Då jag en het och mycket blåsig dag besökte förskolan som jag hört talas om blev jag djupt gripen. Där satt barnen i dammet under et stort träd. Barnen välkomnade mig genom att sjunga på engelska ”Godmorning to you” – samma sång som jag sjunger med barnen på Hannaskolan.
En kvinna som de sa var ansvarig för skolan berättade om sin vision med skolan. Plötsligt blev de ivriga och drog iväg med mig ut i det torra landskapet. Nej, det var ingen kidnappning! De ville visa mig något. De stannade och sa: ”Här vill vi bygga en skola åt barnen…men vi har inga pengar.”
Jag förklarade att jag inte heller hade de summorna det skulle innebära. Men vi kan bära våra drömmar till Gud. Vi lyfte våra händer och drömmer och ber att det en dag ska få stå en skola här. Så det gjorde vi och sedan dess finns tankarna på skolan ständigt inom mig.

Första projektet- förskolan 2009
Genom ett otroligt engagemang från lärare och elever på Hannaskolan i Örebro kunde första etappen av skolprojektet invigas i maj 2010. Men ytterligare en insats att lyfta på ögonbrynen inför var det som skedde nere i Kenya i Emuriakin.
I början av 2009 gick först KeA Arnlund en form av byggledarkurs i Latinamerika där en nya spännande byggprinciper såg dagens ljus.?
– Lite förenklat kan man säga att vi gjuter pelare med skåror i. Skåror som sedan ”betongplank” spårar in i. Alltså istället för träplank gjuter vi 4 cm tjocka brädor av cement.?Och fördelarna är många garanterar Kea.?
– Betong som material håller tillbaka hettan när den är som tuffast. Du slipper angrepp från skadeinsekter som kommer som ett brev på posten här ute i Kenya. Och hållbarheten behöver jag kanske inte nämna.?Cement, sand och singel har det gått åt i mängder, vilket inneburit en extra slant till flitiga leverantörer bland lokalbefolkningen.
Flera från Hannaskolan, lärare och föräldrar till elever har gjort längre eller kortare besök för att på ideel basis hjälpa till det det behövts. Till sommaren 2010 kunde så förskolan invigas. Och gissa om det var fest!