Våra tre veckor i Paluer i Jonglei staten i Södra Sudan är snart till ända. Det har varit tre veckor av långa arbetsdagar i svåra förhållanden. Inga permanenta byggnader finns att arbeta i. Lerhyddor med grässtak har varit både vår boning och våra arbetsutrymmen. Vi har haft besök av en mambaorm inne i vår hydda. Det är regntid. Alla kläder känns sura och kladdiga. Luftfuktigheten är så hög. Man är trött på att gå omkring i tunga, leriga gummistövlar dagarna i ända. Myggorna är ett gissel strax solen har gått ner. Flugorna intar myggornas plats då dagsljuset börjar visa sig vid soluppgången. Fem byhälsovårdare, alla från dinkastammen, har genomgått en kortkurs i ögonsjukvård. Det är glada pojkar som nu får sina certificat. Dessutom har ett par hundra patienter opererats, både för gråstarr och trakom. Vi är nöjda och nu längtar vi hem.
ACROSS, den frivilligorganisation som har bjudit in oss till Paluer, har sitt läger drygt en kilometer från landingsbanan. Vägen dit är full av vatten. Eftersom det regnat sgs alla dagar är denna landningsbana ganska våt. Dessutom har boskapsherdar slagit läger strax intill och korna korsar den våta banan med jämna mellanrum. Landningsbanan har således ett mönster av vattenfyllda hål åstadkomna av koklövar.
Nu står vi i alla fall på den kladdiga och kraftigt förkortade landningsbanan. Det duggar. Många händer har burit våra tunga väskor och lådor genom knähögt vatten. Vi är omringade av nakna barn med så oerhört vackra bruna ögon. Jag delar ut de sista kexen jag har i min väska. MAF planet skall landa klockan tio. Hoppas vi. Vi spanar mot skyn. Alla vill vara den första som ser planet. Så ser vi det långt borta. Jubelrop höjs. Men med bankande hjärtan undrar vi om piloten kommer att landa. Innan han åkte från Lokichoggio fick han meddelande via radio om landningsbanans kondition.
Då piloten tar den rutinmässiga kontrollen av banan genom att på ett par meters höjd flyga över den ser vi att det är Roland Sedelmeyer som är vid spakarna. Kor och getter springer åt alla håll av rädsla. Roland gör en u- sväng. Men vi tycker att han flyger så långt bort i den riktning han kom ifrån. Skall han landa eller anser han att det är för riskfyllt?
Ett nytt jubelrop höjs då vi ser flyget göra en ansats att landa. Och det landar! Inte så mjukt, men ändå en trygg landning. Roland får många, många tack då han öppnar dörren.
Flyget packas och vi går ombord efter att ha tagit farväl av våra vänner. Under tiden vår pilot styr mot ena ändan av landninsbanan ber han oss att be en extra bön; landningsbanan är våt, full av hål och dessutom ett par hundra meter kortare p.g.a översvämningen i området. Då Roland svänger flyget fastnar vi fast i leran! Han ber oss ta bort våra säkerthetsbälten, kliva av och skuffa planet loss. Det lyckas. Men visst känns det lite spännande att sätta sig i planet igen. Med Guds hjälp och med en helt fantastisk och skicklig pilot vid spakarna är vi luftburna inom några minuter. Jubelropet för tredje gången denna dag höjs. Tack Gud för ditt beskydd och för att MAF står till tjänst för oss!