Folket i Kongo-Kingshasa – Demokratiska Republiken Kongo – gick till valurnorna den 28 november förra året efter decennier av inbördesstrider, systematiska våldtäkter och despotiska krigsherrar som ledare. Både FN, EU och den afrikanska unionen hade uttryckt oro för våldsamheter i samband med valet. Valet ägde rum cirka 50 år efter att republiken bildades och 50 år efter att den svenske FN-chefen Dag Hammarskjöld blev dödad där. Hans dröm var ett fungerande fredligt Kongo. Men så blev det inte. ”Det är en gigantisk uppgift att få fred och att sedan bygga en fungerande stat i det splittrade och sönderslagna landet”, skriver nu Lars-Erik Wallhagen i tidningen Hemmets Vän och uppmanar till stöd både för fredsarbetet och MAF:s arbete i regionen.

Det kan finnas många anledningar att rikta fokus mot Demokratiska republiken Kongo som på många sätt är Afrikas jätte både när det gäller yta (5 gånger så stort som Sverige och med över 70 miljoner människor) och naturtillgångar. Historien
om svensk mission i Kongo är otroligt spännande och det finns många böcker att tillgå.
Missionsförbundet började arbeta där redan år 1881 (för 130 år sedan). Artikeln blir därför ett inhopp i ett spännande händelseförlopp som borde engagera oss mer. Den 28 november var det som sagt val i detta stora land. Dag Hammarskjöld omkom i Kongo i september för 50 år sedan, och under denna månad förra året speglade många tv- och radioprogram hans insats. Dag Hammarskjöld tände ett hopp om en bättre värld där den fattiga massan av människor skulle stå i fokus och diktatur samt maktmissbruk skulle avskaffas.

Dag Hammarskjölds ledarstil var inte bara ord utan framförallt handling, när det gällde att stå upp för de mänskliga rättigheterna. Det var en svart dag när hans flygplan störtade den 17 september 1961 under hans ansträngningar att skapa fred i ett nyligen självständigt Kongo. Peter Wallensten, professor i freds- och konfliktforskning, ger Dag följande kännetecken: integritet, aktivitet och kreativitet.
En av de starkaste meningarna i boken Vägmärken, som också var en del av hans liv, var: ”Helighet går genom handling.” Det var mycket starka krafter som arbetade för att Dag Hammarskjöld skulle skaffas ur vägen när han engagerade sig i Kongo. De ekonomiska intressena var mycket stora speciellt i provinsen Katanga. En mycket meriterad svensk besättning flög Dag Hammarskjölds flygplan och flygningen genomfördes nattetid för att minimera risken att bli nedskjuten av Katangas jaktflyg. Det är dock många som anser att inte alla fakta lagts på bordet. Den brittiska tidningen ”The Guardian” publicerade uppgifter i augusti i år, efter att ögonvittnen trätt fram, att Hammaskjölds plan kan ha skjutits ned av ett annat plan. Man kan också läsa om de nya faktauppgifterna på Svenska FN-förbundets hemsida: www.fn.se/dag.

Läget i landet förvärrades efter att Dag Hammarskjöld dödades. Utan eget stridsflyg kunde inte FN-trupperna i landet fungera. Sverige kom nu i fokus på ett speciellt sätt. Det blev snabba beslut. Den 23 september, sex dagar efter olyckan, fattade svenska myndigheter beslut om att ställa en mindre grupp jaktflygplan till FN:s förfogande. Sju dagar senare, den 30 september, lyfte fem gamla välbeprövade J29:or över startbanan på F10 i Ängelholm i en långsamt lättande dimma. Ytterligare fem dagar senare, den 4 oktober, dök de fram ur molnen över N’Djili flygplats vid dåvarande Leopoldville.
Efter en flygning på över 1 200 mil inleddes en unik episod i det svenska flygvapnets historia. Det tog alltså bara elva dagar från beslut till att en på den tiden mycket avancerad flygstyrka var på plats. Vill man kan man. Det var överste Sven Lampell som ledde nedflygningen och som fungerade som chef för den flygoperativa verksamheten

1961-1963. Det blev några mycket lärorika och dramatiska år för dem som var på plats samtidigt som insatsen skapade grunden för en respekt för svenska åtaganden som fortfarande är levande. Det var ingen passiv FN-insats. Det var en insats som visade på vilken sida man stod, med ett klart mandat i ett land där folket hade fungerat i en slavrelation till kolonial överhöghet under en mycket lång tid. Det kan vara av intresse att notera, att förra året – 50 år efter denna händelse – har Sverige åter ställt upp med en flygstyrka i Afrika, denna gång Libyen.

Det var inte bara FN och svenskt flyg som kom till Kongo när landet började stappla mot självständighet för 50 år sedan. Vid den tiden kom också missionsorganisationen MAF – Mission Aviation Fellowship till Kongo- Kinshasa. Det skulle ta många pappersark att förmedla en rättvis bild av de insatser som hängivna människor utfört i detta land. Tillgången till flyg blev snart en nyckelfaktor för både Baptistmissionens och Missionsförbundets expanderande arbete.
Det växande arbetet i Kempese-regionen hade större behov än vad MAF kunde erbjuda. Missionärerna Karl Olof Beckman och Eva Mårtensson tog tag i situationen år 1968, skaffade sig erforderlig flygutbildning och även ett flygplan,
en Cessna 182 – en typ som också användes av MAF. Eva Mårtensson kommer säkert att skriva om detta, jag har hört att hon skriver sina memoarer.
Tyvärr har Kongos utveckling inte blivit vad Dag Hammarskjöld önskade. I stället är det pengar och utplundring som fortfarande är förhärskande. Efter att despoten Mobuto störtats 1998 blev situationen i Kongo- Kinshasa allt mer våldsam och utvecklades till ett inbördeskrig med flera länder inblandade. År 2002 var situationen mycket allvarlig, MAF medverkade till bragdartade evakueringsflygningar av strandsatta missionärer och biståndsarbetare. Slutligen fick man som organisation snabbt flyga ut samtliga flygplan samtidigt som många MAF-baser plundrades.

Det är inte bara utplundringen som har fortsatt, 5 miljoner har dödats, våldtäkter av kvinnor fortsätter. Vad gör FN med sina 17 000 soldater? Vilket mandat har de?
Trots den labila situationen i landet började MAF återetablera sig år 2005, transportbehovet var stort för dem som vågade återvända. Det har varit ett steg i den riktning som Dag Hammarskjöld önskade och som sammanfaller med det kända bibelordet: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Matteus evangelium 7:12

Här kommer några siffror som kanske kan ge en uppfattning vad dessa små flygplan betyder.
>MAF finns både i västra och östra Kongo. I östra Kongo finns två flygplan som stöder ett område betydligt större än Sverige.
>Förra året genomförde de 1 549 flygningar.
>I hela landet genomfördes förra året totalt 3 500 flygningar med fyra flygplan.
>11 000 hjälparbetare och andra behövande fick flyga med MAF till olika destinationer.
>324 000 kilogram av livsviktig förnödenhet transporterades till olika akuta behovsområden.
>Tio utländska familjer tillsammans med cirka 40 nationella familjer möjliggör MAF:s viktiga arbete.
>Det finns en svensk som varit MAF trogen sedan år 1989, David Jacobsson, med amerikanska hustrun Donna. De har nyligen nu i början på 2012 anlänt för en ny period.

MAF är en livlina både för de organisationer som vågar vara där och för de 70 miljoner som finns i detta nästan väglösa land. Det är människor som blir hjälpta till överlevnad på ett stort antal platser. Den sista rapporten jag fått är daterad 25 oktober 2011:
”För några månader sedan utbröt mässlingen; över 1 000 barn hann att dö innan bland annat Läkare utan Gränser (MSF) och MedAir genom vaccinering kunde stoppa spridningen. MAF flög ut 6 ton vaccin till 24 mobila kliniker samt 100 fältarbetare till stöd för denna insats.”

Det finns fortfarande hopp när det finns individer som har fokus på de utsatta. Ett annat exempel är den beryktade överläkaren Denis Mukwege, vid Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa, men det behövs mer. Det behövs en rakryggad ledning i landet och ett rakryggat internationellt förhållningssätt till en ledning som låter Kongos rikedomar bli till välsignelse för sitt land och folk. Och när man läser om den otroliga församlingstillväxt den evangeliska kyrkan har haft i dessa områden undrar man hur vi tillsammans kan göra mera för att påverka utvecklingen i landet och genom FN och andraorgan. Finns det någon talesperson eller plattform som kan påverka utvecklingen? Frågan är om de som företräder sina respektive länder i FN gör det.

Är Sverige och länderna i EU så tydliga så att de kan utmana andra länder att följa efter. Det är en gigantisk uppgift att få fred och att sedan bygga en fungerande stat i det splittrade och sönderslagna landet. Jag vet att MAF vill vara med, men det behövs en bredare och större tross både för MAF och på många plan och sammanhang. Ditt engagemang är betydelsefullt för de utsatta människornas skull.

Lars-Erik Wallhagen