Medarbetarna vid sjukhuset i Dungu, som står inför hotet om återupptagna strider, känner stor tröst i att veta att det finns en nödutgång – MAF.

Mbolitini föder för tidigt Christina på Dungusjukhuset och, bara fem dagar gammal, är Christinas chanser att överleva nästan lika med noll. Men nu täcks hon av folieduk och filtar i ett försök att hålla henne varm.
Livet är aldrig enkelt i de isolerade djungelområdena i DRC, Demokratiska Folkrepubliken Kongos norra delar.

Det var bara några månader sedan som LRA, Herrens befrielsearmé, massakrerade många människor med gevär, machetes och även hammare, våldtog kvinnor, förde bort barn och brände ner deras hem. Trots att FN-trupperna dämpade striderna, är deras närvaro inte tillräcklig för att förhindra andra attacker i området.
Sista timmen av flygningen in i Dungu går över tät, tjock regnskog, av och till avbruten av några hyddor i en glänta. Till slut dyker planet ner i ett hål i skogen för att nå en smal landningsbana omgiven av djungel.

Men här finns en avlägsen medicinsk utpost – ett sjukhus som drivs av Medair och Läkare utan gränser. Sjuksköterskan Marie Petry lämnade Frankrike för två år sedan, för att få använda sina kunskaper i ett arbete för Medair i en mer behövande omgivning. Hon kunde inte ha valt en plats med större behov än Dungu. Fast besluten att göra en insats, uppträder hon mer som en handledare än en sjuksköterska, då man på sjukhuset försöker träna kongolesiska sjuksköterskor att bli så effektiva och säkra som de bara kan bli. Marie hävdar att området snart inte längre officiellt förklaras som katastrofområde, såvida inte situationen försämras. Det betyder att många hjälporganisationer kommer att avsluta sitt arbete här. MAF kommer att bli den enda förbindelsen med omvärlden för att leverera mediciner.
”Eftersom vägarna är så dåliga, kommer vårt arbete att bli omöjligt utan MAF”, påpekar Marie.

Mat, toalettpapper och tandkräm är några av de viktiga dagliga varorna som måste komma in med flyg, precis som batterier till datorerna. Dessa är nödvändiga, eftersom sjukhuset knappast skulle fungera utan datorer.
Förutom detta finns MAF alltid till hands för att dra igång en räddningsaktion och ta ut personalen till en säkrare plats, om striderna skulle blossa upp igen i Dungu. ”Våra medarbetare behöver vara förvissade om att de, vid behov, kan evakueras”, betonar Marie.
Förra juli bröt en fruktansvärd rabiesepidemi ut. "Utan MAF skulle vi inte kunnat få medicin förrän efter en vecka. Men vi kunde rädda liv därför att den kom så snabbt. En flicka dog, men då vi fick medicinen kunde vi rädda 23 andra människor”. Och MAF-piloterna är också beredda när unga flickor behöver en snabb transport till sjukhus i Bunia, för behandling och själavård efter att ha blivit våldtagna. ”Brottsligheten ökar förfärande mycket”, förklarar Marie och tillägger: ”Dessa unga flickor behöver denna tjänst.”

Resurserna i denna del av DRC:s regnskog är på sin höjd ”grundläggande”. Sjukhuset i Dungu är en rad gamla cementskjul. Myrorna bor i varje spricka. Överallt känns en lukt av förfall. Nerlegade rostiga metallbäddar fyller sjuksalarna. Varje sal är överfull av patienter, de flesta med ett ställ av intravenöst dropp bredvid sig. Myggnät hänger sladdriga från sängarna. Det är bara en sak det finns obegränsat av – patienter!

Livet i dagens DRC är ofattbart hårt. Men när sjukdomen blir ytterligare en ovälkommen gäst bland andra dagliga problem, finns det ändå hopp för de flesta patienter här, tack vare hängiven medicinsk personal och våra flygplan.